Blogg D: The Elements of Journalism

Journalistiken, liksom samhället i stort, utvecklas och förändras ständigt. Det som var modern och riktig journalistik för hundra, femtio eller tjugo år sedan hade inte fungerat idag. Dagens journalister har i sociala medier en ny konkurrent eller bundsförvant beroende på hur man väljer att se på det. 

För den enskilde verksamme inom journalistyrket ger de sociala medierna större möjlighet till kändisskap och kontakt med publiken. Något jag kan känna viss oro över är att moderna journalister kan tänkas skriva mer för sin egna persons vinning än för allmänheten som boken vi läst fastslår med citatet:

 " Its first loyalty is to citizens."

För mig utstrålar gammelmedierna som radio, statlig TV och de klassiska morgon- och kvällstidningarna kvalité. Man vet att det man får kommer från människor (journalister) med erfarenhet och goda kunskaper inom det de uttalar sig om. Till bloggarna och de sociala medierna känner jag inte alls samma tillförlitlighet. Chansen att de propagerar och endast ger en personlig åsikt känns väldigt stor. 

Flera av de klassiska medierna använder sig idag av sociala medier för att nå ut till så många som möjligt. Jakten på flest likes och delningar får aldrig, oavsett, vara större än jakten på sanningen. En historia som är sann må inte få fullt lika många uppskattande tecken som en förbättrad och friserad artikel. Dock är det varje journalists största och viktigaste plikt att skriva sanningsenligt. Det är hela yrkeskårens syfte, att återge händelser och nyheter på ett objektiv sätt. 

Principen att journalistiken skall vara objektiv och självständig ruckas det ibland på som i exemplet med Fox NEWS. Att man som professionell journalist kan med att vinkla och förvränga nyheter på ett så

dant sätt är märkligt. Som det på flera ställen står i boken ska journalistiken främja demokrati och vara en generator till demokrati. Propaganda är ett mediesätt som hör till diktaturer och inte till de moderna demokratier vi lever i idag. Visserligen kan en tidning självklart få ha en bakomliggande ideologi, lex Expressens liberala bakgrund, och den kan gärna få ta plats i ledarsidorna på tidningen. Men att som Fox i exemplet helt propagera för en viss politisk inriktning är långt ifrån vad ett modernt mediehus får enligt mig. För nyhetskonsumenterna kommer en propagandabaserad och ensidig mediebevakning innebära vissa svårigheter. En sådan bevakning betyder att varje nyhetsläsare måste förstå och veta om vilken tidning, tv-kanal och radiopersonlighet som står för vilken ideologi. Du kan som nyhetskonsument aldrig veta säkert om den finns någon dold agenda bakom den information du får av medierna. En sådan utveckling är ett stort hot mot journalistiken långsiktigt.

Om en sådan journalistik skulle bli verklighet överallt skulle den ideologi med de största ekonomiska musklerna kunna köpa upp mediahus efter mediahus och på så vis skapa en form av enpartistat där bara en åsikt kommer fram till allmänheten.

Samtidigt som de sociala medierna skapar en möjlighet för journalister att synas och framhäva sig själva medför det också en närmare kontakt med eventuella "haters". Debatten om Aftonbladets kommentarfälts vara eller icke vara är ännu en ring på vattnet av detta nya fenomen. Journalister utsätter sig för en utsatthet när de sprider ut sina användarnamn på i sina program. Den här sortens utsatthet har inte funnits tidigare när redaktioner på sin höjd fick in arga och missnöjda insändare. 

Journalistiken, den klassiska varianten, kommer alltid ha en viktig plats i det demokratiska samhället. Den står för eftertänksamhet när bloggar och sociala medier stor för snabbhet. Vilket av dessa två attribut man föredrar är upp till var och en men de är enligt mig en självklarhet så att de båda har en cementerad plats i 2000-talets samhälle. Jag anser att båda behövs och att de komplementerar varandra. Genom de sociala medierna får man reda på när saker händer i realtid och med "gammelmedierna" får man den djupa analys som man i mån av tid läser. 

Blogg C: Journalistbok

El Choco: Svensken i Bolivias mest ökända fängelse är skriven av Markus Lutteman.  Boken utgavs 2007 och är en skildring av kungälvssonen Jonas Anderssons liv i fängelset San Pedro i Bolivias huvudstad La Paz. Läsaren får följa Jonas Anderssons resa genom kokainets förlovade land där han hittar kärlek och förlorar friheten innan han till slut återigen får sätta fötterna på svensk mark, denna gång som en gift far till två barn.

Berättelsen som författaren Lutteman skriver om är verklig. Jonas Andersson finns och han har suttit inne i det fängelse som merparten av boken utspelar sig i. Även om det inte framgår i klart språk att Lutteman skriver sanningen skriver han i förordet att han berättar Jonas Andersson historia.

Lutteman använder sig av den typen av noggranna miljö- och personbeskrivningar som är typiskt för romanlitteraturen. Smaker, känslor, lukter och syner påminner hela tiden läsaren om var, när och hur Jonas Andersson är och känner sig. Man märker att Lutteman samtidigt är väldigt påläst och har pratat med ett stort antal människor för han citerar många fångar och andra människor runt Jonas. Han har också tagit del av recept från läkaren på Jonas psykmottagning, brev mellan modern och Jonas och mail mellan folk på Utrikes Departementet. Så att han har gjort ett gediget researcharbete inför sitt reportage/sin bok råder det ingen tvekan om. Dock känner jag att stora delar av boken har han skrivit om och förfinat likt vilken annan romanförfattare som helst. Jag tror exempelvis inte att Jonas Andersson kan minnas hur alla poliserna såg ut i de rum han kom in i när han skulle bli förhörd av boliviansk narkotikapolis. Att kvinnan i detta rum hade blommiga kläder och var översminkad känns som en tydlig förfining av författaren. Det finns ingen chans att Jonas Andersson som knappt fått sova, hade cigarettabstinens och inte hade ätit på ett par dagar skulle komma ihåg hur denna kvinna såg ut.

Den här typen av litterära verk kan enligt mig inte granskas och bedömas på samma sätt som vanlig journalistik. För att skriva en text av den här längden, d.v.s. i bokformat, behöver författaren ha friheten att fylla ut och göra historien bättre lämpad för bokformen. Så länge inte författaren hävdar att det är ett rent sanningsenligt verk finns det ingen anledning att höja på ögonbrynen för de många miljö- och personbeskrivningarna jag tidigare skriv om.

Berättandet får ett helt annat djup och verklighet i den här typen av längre reportageliknande texter som går under namnet New Journalism. Jag gillade verkligen den här boken. Skildrandet av ett liv blir så mycket mer levande när författaren tillåts använda de litterära knepen för att fånga läsaren. Om Lutteman tvingats korta ner sitt reportage för att få plats i en tidning och endast få skriva det som han själv sett eller återge ordagrant vad Jonas Andersson har sagt skulle berättelsen inte varit i närheten av lika fångande och i min mening, inte heller lika bra.

Enligt mig är den här typen av böcker i första hand litteratur och i andra hand journalistik. Det är berättelser som ger oss kunskaper om den riktiga världen utan att behöva vara på pricken sanna. Det är perfekta som läsning för exempelvis skolungdomar då man dels får kunskap och förståelse för vissa epoker eller ställen och dels får lära sig att läsa litterära texter. Dessutom kanske den här typen av böcker inte svävar iväg på samma sätt som vissa författare kan göra. New Journalism är sanna berättelser med ett vackert sminkat yttre. 

Blogg B: Pressetik

Var går gränsen mellan personlig integritet och liberalt samhälle? Vem bestämmer vilka personuppgifter som publiceras i de svenska medierna?

Eftersom det inte finns ett juridiskt bindande reglemente kring journalistiska publiceringar är det upp till chefredaktören på varje enskild tidning att bestämma. Spelreglerna kring pressetik inom radio, TV och tidning öppnar upp för olika tolkningar. Självklart är det bra att de finns men frågan är vilken makt dessa spelregler har när det inte är en ovanlig syn att två tidningar publicerar vitt skilda beskrivningar av de inblandade i ex. ett brottsmål.

Som ansvarig utgivare på en tidning skulle jag brottas med etiska aspekter i publiceringen om mordet på den homosexuella mannen som Medierna i P1 diskuterar. Det första och viktigaste tycker jag är att man som media har ett ansvar att kolla upp sina uppgifter. Man kan inte på samma sätt som på en personlig blogg skriva utan att ha säkra källor och bekräftade uppgifter. Därför tycker jag att det tillvägagångssätt som Sydsvenskan har haft i den här frågan var riktigt. Innan man publicerar etnicitet och religiös tillhörighet kollade man med ansvarig åklagare om det rörde sig om ett hatbrott och att det därför fanns någon relevans att publicera uppgifterna. Om det sedan visar sig, i takt med att utredningen fortskrider, att det finns relevans att publicera dessa uppgifter så kan man publicera dem då. Det sätt som Sydsvenskan arbetat med denna publicering stämmer bra överens med de regler som medierna kommit överens om. Exempelvis går det under rubriken respektera den personliga integriteten att läsa följande:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”

Eftersom åklagaren i fallet ansåg att det inte fanns något som tydde på ett hatbrott gentemot den homosexuella mannen finns det inte heller någon relevans i att publicera dennes religiösa åskådning.

Hur jag skulle gå tillväga som chefredaktör beror också på vilken typ av tidning jag ansvarar för. Rör det sig om en dagstidning som finansieras av prenumeranter och inte antalet sålda lösnummer finns det antagligen inte samma jakt på saftiga nyheter. Aftonbladet behöver sälja lösnummer och det kan de göra genom att publicera mer fakta om personen. För givetvis blir det mer intressant om det finns mer att läsa om den eller de misstänkta. Samtidigt har Jan Helin många rätt i det han säger till Medierna i P1. Det är trots allt bättre att de etablerade medierna är de som publicerar uppgifter om den misstänkte än att privata bloggar och webbsidor gör det. Genom att publicera uppgifterna utan att vinkla dem bidrar man förhoppningsvis inte till exempelvis främlingsfientlighet. Om personuppgifterna bara går att få tag på via webbsidor utan någon källkritik är det också den enda bilden man som läsare får. Så länge som man som chefredaktör är tydlig och konsekvent med publiceringen av personuppgifter tycker jag att också detta sätt att publicera fungerar. Dock stämmer detta tillvägagångsätt inte lika bra överens med de ovan nämnda spelreglerna.

Huruvida man ska skriva ut om religion och etnicitet hos den misstänkte tenderar att vara en känslig fråga. Genom att, som Aftonbladet och fler tidningar med dem, skriva ut att en misstänkt har en stark religiös tro och har den här och den här bakgrunder öppnar man enligt min uppfattning upp möjligheten för medborgare att ”ta saken i egna händer”. Publicerar tidningar namn, adress och bild är det lätt för arga personer att hitta den misstänkte. Risken är att det visar sig att personen i fråga är oskyldigt misstänkt. Denna person kan ha barn och annan familj som fått utstå trakasserier och ilska på grund av tidningarnas frikostighet i publiceringen.

Ett fall där en felaktigt misstänkt person blir ”uthängd” var vid mordet av Anna Lindh. Den först misstänkta också satt häktad visade sig vara helt oskyldig. Han hade i flera tidningar hängts ut som psykopat. Utan att vara säker på min sak kan jag tänka mig att åren efter de publiceringarna inte var hans lättaste.

Det finns å andra sidan fall där det kan diskuteras ifall en tidig publicering av den misstänktes utseende och persona hade stoppat framtida brott. Att, som fallet är i USA, ha ett offentligt register på sexualförbrytare är något som skulle kunna förhindra att sådana brott sker. Dock är en anledning till att dessa människor begår den här typen av brott ofta skam. Om man publicerar namn och personuppgifter om en sådan person finns det stor risk att hen känner ännu mer skam vilket kan leda till mer brott. Det går att säga att det är fel att ”skydda” brottslingarna via en avvaktande publiceringsattityd. Det är trots allt allmänheten som medierna ska skydda och det är deras förlängda arm de ska fungera som. Därför kan det tyckas märkligt att man som chefredaktör väljer att inte publicera namn och personuppgifter på sexualbrottslingar. Det kan ligga i allmänhetens intresse att veta var brottslingar av den här typen bor för att kunna skydda sig. 

Faktum är: det är polisen och rättsväsendets uppgift att döma människor, inte mediernas. 

Blogg A:Nyhetsvärdering

Att vi inte får reda på allt som händer i världen är ett ofrånkomligt faktum. Vad av alla de katastrofer, underverk, mingelbilder, nygifta c-kändisar, sportresultat och missnöjda hundägare som finns i världen vi får reda på är upp till medierna. Det är medierna som väljer vad vi ska tala om. Det är medierna som väljer vem vi ska jubla åt. Det är medierna som väljer vad vi ska demonstrera emot. Även om jag kanske tar resonemanget till sin spets och överdriver en aning är det ändå i viss mån så verkligheten ser ut.

Den nyhet jag fiskat upp ur nyhetsrapportering från denna vecka är de händelser som skett på internatskolan Lundsberg. Kort sammanfattat har skolinspektionen stängt skolan efter det att elever skadats i samband med en insparksritual. Det finns en tradition av pennalism på skolan och denna händelse bekräftade de farhågor skolinspektionen haft sedan tidigare. En grupp äldre elever brände två yngre elever med strykjärn som bestraffning för att den ene av de yngre eleverna talat illa om ett elevhem på skolan.

Därefter har skolan hunnit stängas och, på måndagen, öppnas på nytt. En ny rektor har tillträtt och hela skolans styrelse har ställt sina platser till förfogande.

Det har rapporterats friskt om detta och jag förstår varför. En av de sakerna som lockar läsare mest är kända människor. Detta går att läsa om i vår kursbok, Reporter, och i Bengt Johanssons studie i politisk kommunikation. I en undersökning som han skriver om som genomfördes på JMG svarade hela 88 procent att en nyhet blir intressant för publiken om den handlar om viktiga personer. Även om nyheten om Lundsberg inte handlar om några viktiga personer i sig finns det en koppling mellan Lundsberg och människor som många känner till. Exempelvis har Prins Carl Philip gått på skolan. Monarker, och deras avkomma, ges ofta stor uppmärksamhet av de svenska medierna.

I och med att det är en konflikt som har skett – någon har blivit skadad- ökar också nyhetsvärdet kraftigt. Konflikter lockar läsare och ger på så vis den ekonomiska vinst de flesta(om inte alla) chefredaktörer söker.

Jag tror också att det finns ett värde i själva nyheten. Detta är en händelse som anses viktigt för oss läsare att ta del av. Dels handlar det om en av Sveriges mest omskrivna skolor och dels gör de diskussioner angående friskolor som funnits att värdet och intresset för nyheten ökar.

Håkan Hvitfeldts tio punkter för vad som kännetecknar en nyhet är användbar för att se varför händelserna på Lundsberg fått stort medialt utrymme. Att det finns en koppling till elitpersoner har jag redan diskuterat. Dessutom utspelade sig just denna händelse (nyhet) under kort tid. Däremot har det under långt tid funnits intentioner på att liknande kränkningar funnits på skolan. Det gör att jag kan bocka av också den punkten. Det finns negativa inslag såsom mobbing, pennalism och att en skola stängs. Det faktum att Lundsberg ligger relativt centralt i Sverige gör också att nyhetens värde ökar.

Sammanfattningsvis kan jag förstå varför händelserna på Lundsberg fått så stort utrymme i våra medier. Nyheten är både intressant och viktigt. Att folk dessutom har råkat illa ut i nyheten gör att den ”förtjänar” sin plats på de svenska mediernas förstasida. 

USA får pga. sin makt och särställning i västvärlden stor medial uppmärksamhet. En nyhet som bekräftar denna regel är den som publicerades på Svenska Dagbladets hemsida idag. Artikeln finns att läsa här: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/flera-doda-i-attack-mot-usa-konsulat_8514172.svd

Det som skett är att det amerikanska konsulatet i Afghanistan attackerats av upprorsmän och en självmordsbombare. Nyheten blir större här i Sverige i och med att attacken var riktat mot en amerikansk beskickning. Eftersom vi står kulturmässigt närmre USA än Afghanistan uppmärksammas händelser i Afghanistan mer om det är amerikaner inblandat.

Genom att använda Björn Hägers formel VINKELN förstår man varför detta blivit en nyhet.

Nyheten är viktig eftersom människor både dödats och blivit skadade i den. Minst tre personer har avlidit och 17 personer har rapporterats skadade. De döda och skadade ligger långt från oss både geografiskt och kulturellt. Det är en av anledningarna till att nyheten ”bara” resulterade i en artikel.

En aspekt som sänker nyhetsvärdet för nyhet är att det inte är ovanligt med skadade och döda i Afghanistan. Hade händelse skett mot det amerikanska konsulatet i Portugal hade nyheten varit mer icke-normal. Detta hade höjt nyhetsvärdet ytterligare.

Avståndet är som jag tidigare var inne på något som gör att denna nyhet inte får större utrymme. Afghanistan är långt bort och vi svenskar intresserar oss generellt inte jättemycket av det som händer där. Däremot gör kopplingen till USA att nyheten blir intressantare. USA är nära oss och ges alltid stor uppmärksamhet.

Att det är en konflikt som har skett råder det inga tvivel om. Människor har dött och därmed har bevisligen en konflikt ägt rum. Denna nyhet kan också ses som en konflikt mellan väst- och arabvärlden. Det USA-motstånd som finns, och länge har funnits, i mellanöstern visade sig än en gång.

I samband med Barack Obamas omskrivna besök i Stockholm har bevakningen av USA:s ledare skjutit i höjden. Varje steg han tog på svensk mark granskades och analyserades. Att den här nyheten kommer under samma tid kan göra att den får ökad uppmärksamhet. I och med att vi är inne i USA-bevakningen kan man fortsätta på det spåret och berätta om denna attack i Afghanistan. Det återfinns dock inga elitpersoner i själva nyheten och det gör att dess nyhetsvärde minskar.

Nyheten är både lättbegriplig och ny. Den har ett enkelt och tydligt innehåll som är lätt att förstå.

Den här nyheten möter de flesta av kraven för att kunna kvalificera sig som nyhet. Jag tycker den genom sin USA-vinkling blir intressant för oss svenskar. Samtidigt känns det orättvist att det är det amerikanska konsulatet som får rubrik och uppmärksamhet när det var afghaner som skadades. Tyvärr är verkligheten inte alltid det mest intressanta.