Blogg D: The Elements of Journalism

Journalistiken, liksom samhället i stort, utvecklas och förändras ständigt. Det som var modern och riktig journalistik för hundra, femtio eller tjugo år sedan hade inte fungerat idag. Dagens journalister har i sociala medier en ny konkurrent eller bundsförvant beroende på hur man väljer att se på det. 

För den enskilde verksamme inom journalistyrket ger de sociala medierna större möjlighet till kändisskap och kontakt med publiken. Något jag kan känna viss oro över är att moderna journalister kan tänkas skriva mer för sin egna persons vinning än för allmänheten som boken vi läst fastslår med citatet:

 " Its first loyalty is to citizens."

För mig utstrålar gammelmedierna som radio, statlig TV och de klassiska morgon- och kvällstidningarna kvalité. Man vet att det man får kommer från människor (journalister) med erfarenhet och goda kunskaper inom det de uttalar sig om. Till bloggarna och de sociala medierna känner jag inte alls samma tillförlitlighet. Chansen att de propagerar och endast ger en personlig åsikt känns väldigt stor. 

Flera av de klassiska medierna använder sig idag av sociala medier för att nå ut till så många som möjligt. Jakten på flest likes och delningar får aldrig, oavsett, vara större än jakten på sanningen. En historia som är sann må inte få fullt lika många uppskattande tecken som en förbättrad och friserad artikel. Dock är det varje journalists största och viktigaste plikt att skriva sanningsenligt. Det är hela yrkeskårens syfte, att återge händelser och nyheter på ett objektiv sätt. 

Principen att journalistiken skall vara objektiv och självständig ruckas det ibland på som i exemplet med Fox NEWS. Att man som professionell journalist kan med att vinkla och förvränga nyheter på ett så

dant sätt är märkligt. Som det på flera ställen står i boken ska journalistiken främja demokrati och vara en generator till demokrati. Propaganda är ett mediesätt som hör till diktaturer och inte till de moderna demokratier vi lever i idag. Visserligen kan en tidning självklart få ha en bakomliggande ideologi, lex Expressens liberala bakgrund, och den kan gärna få ta plats i ledarsidorna på tidningen. Men att som Fox i exemplet helt propagera för en viss politisk inriktning är långt ifrån vad ett modernt mediehus får enligt mig. För nyhetskonsumenterna kommer en propagandabaserad och ensidig mediebevakning innebära vissa svårigheter. En sådan bevakning betyder att varje nyhetsläsare måste förstå och veta om vilken tidning, tv-kanal och radiopersonlighet som står för vilken ideologi. Du kan som nyhetskonsument aldrig veta säkert om den finns någon dold agenda bakom den information du får av medierna. En sådan utveckling är ett stort hot mot journalistiken långsiktigt.

Om en sådan journalistik skulle bli verklighet överallt skulle den ideologi med de största ekonomiska musklerna kunna köpa upp mediahus efter mediahus och på så vis skapa en form av enpartistat där bara en åsikt kommer fram till allmänheten.

Samtidigt som de sociala medierna skapar en möjlighet för journalister att synas och framhäva sig själva medför det också en närmare kontakt med eventuella "haters". Debatten om Aftonbladets kommentarfälts vara eller icke vara är ännu en ring på vattnet av detta nya fenomen. Journalister utsätter sig för en utsatthet när de sprider ut sina användarnamn på i sina program. Den här sortens utsatthet har inte funnits tidigare när redaktioner på sin höjd fick in arga och missnöjda insändare. 

Journalistiken, den klassiska varianten, kommer alltid ha en viktig plats i det demokratiska samhället. Den står för eftertänksamhet när bloggar och sociala medier stor för snabbhet. Vilket av dessa två attribut man föredrar är upp till var och en men de är enligt mig en självklarhet så att de båda har en cementerad plats i 2000-talets samhälle. Jag anser att båda behövs och att de komplementerar varandra. Genom de sociala medierna får man reda på när saker händer i realtid och med "gammelmedierna" får man den djupa analys som man i mån av tid läser. 

Blogg C: Journalistbok

El Choco: Svensken i Bolivias mest ökända fängelse är skriven av Markus Lutteman.  Boken utgavs 2007 och är en skildring av kungälvssonen Jonas Anderssons liv i fängelset San Pedro i Bolivias huvudstad La Paz. Läsaren får följa Jonas Anderssons resa genom kokainets förlovade land där han hittar kärlek och förlorar friheten innan han till slut återigen får sätta fötterna på svensk mark, denna gång som en gift far till två barn.

Berättelsen som författaren Lutteman skriver om är verklig. Jonas Andersson finns och han har suttit inne i det fängelse som merparten av boken utspelar sig i. Även om det inte framgår i klart språk att Lutteman skriver sanningen skriver han i förordet att han berättar Jonas Andersson historia.

Lutteman använder sig av den typen av noggranna miljö- och personbeskrivningar som är typiskt för romanlitteraturen. Smaker, känslor, lukter och syner påminner hela tiden läsaren om var, när och hur Jonas Andersson är och känner sig. Man märker att Lutteman samtidigt är väldigt påläst och har pratat med ett stort antal människor för han citerar många fångar och andra människor runt Jonas. Han har också tagit del av recept från läkaren på Jonas psykmottagning, brev mellan modern och Jonas och mail mellan folk på Utrikes Departementet. Så att han har gjort ett gediget researcharbete inför sitt reportage/sin bok råder det ingen tvekan om. Dock känner jag att stora delar av boken har han skrivit om och förfinat likt vilken annan romanförfattare som helst. Jag tror exempelvis inte att Jonas Andersson kan minnas hur alla poliserna såg ut i de rum han kom in i när han skulle bli förhörd av boliviansk narkotikapolis. Att kvinnan i detta rum hade blommiga kläder och var översminkad känns som en tydlig förfining av författaren. Det finns ingen chans att Jonas Andersson som knappt fått sova, hade cigarettabstinens och inte hade ätit på ett par dagar skulle komma ihåg hur denna kvinna såg ut.

Den här typen av litterära verk kan enligt mig inte granskas och bedömas på samma sätt som vanlig journalistik. För att skriva en text av den här längden, d.v.s. i bokformat, behöver författaren ha friheten att fylla ut och göra historien bättre lämpad för bokformen. Så länge inte författaren hävdar att det är ett rent sanningsenligt verk finns det ingen anledning att höja på ögonbrynen för de många miljö- och personbeskrivningarna jag tidigare skriv om.

Berättandet får ett helt annat djup och verklighet i den här typen av längre reportageliknande texter som går under namnet New Journalism. Jag gillade verkligen den här boken. Skildrandet av ett liv blir så mycket mer levande när författaren tillåts använda de litterära knepen för att fånga läsaren. Om Lutteman tvingats korta ner sitt reportage för att få plats i en tidning och endast få skriva det som han själv sett eller återge ordagrant vad Jonas Andersson har sagt skulle berättelsen inte varit i närheten av lika fångande och i min mening, inte heller lika bra.

Enligt mig är den här typen av böcker i första hand litteratur och i andra hand journalistik. Det är berättelser som ger oss kunskaper om den riktiga världen utan att behöva vara på pricken sanna. Det är perfekta som läsning för exempelvis skolungdomar då man dels får kunskap och förståelse för vissa epoker eller ställen och dels får lära sig att läsa litterära texter. Dessutom kanske den här typen av böcker inte svävar iväg på samma sätt som vissa författare kan göra. New Journalism är sanna berättelser med ett vackert sminkat yttre.