Blogg B: Pressetik

Var går gränsen mellan personlig integritet och liberalt samhälle? Vem bestämmer vilka personuppgifter som publiceras i de svenska medierna?

Eftersom det inte finns ett juridiskt bindande reglemente kring journalistiska publiceringar är det upp till chefredaktören på varje enskild tidning att bestämma. Spelreglerna kring pressetik inom radio, TV och tidning öppnar upp för olika tolkningar. Självklart är det bra att de finns men frågan är vilken makt dessa spelregler har när det inte är en ovanlig syn att två tidningar publicerar vitt skilda beskrivningar av de inblandade i ex. ett brottsmål.

Som ansvarig utgivare på en tidning skulle jag brottas med etiska aspekter i publiceringen om mordet på den homosexuella mannen som Medierna i P1 diskuterar. Det första och viktigaste tycker jag är att man som media har ett ansvar att kolla upp sina uppgifter. Man kan inte på samma sätt som på en personlig blogg skriva utan att ha säkra källor och bekräftade uppgifter. Därför tycker jag att det tillvägagångssätt som Sydsvenskan har haft i den här frågan var riktigt. Innan man publicerar etnicitet och religiös tillhörighet kollade man med ansvarig åklagare om det rörde sig om ett hatbrott och att det därför fanns någon relevans att publicera uppgifterna. Om det sedan visar sig, i takt med att utredningen fortskrider, att det finns relevans att publicera dessa uppgifter så kan man publicera dem då. Det sätt som Sydsvenskan arbetat med denna publicering stämmer bra överens med de regler som medierna kommit överens om. Exempelvis går det under rubriken respektera den personliga integriteten att läsa följande:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”

Eftersom åklagaren i fallet ansåg att det inte fanns något som tydde på ett hatbrott gentemot den homosexuella mannen finns det inte heller någon relevans i att publicera dennes religiösa åskådning.

Hur jag skulle gå tillväga som chefredaktör beror också på vilken typ av tidning jag ansvarar för. Rör det sig om en dagstidning som finansieras av prenumeranter och inte antalet sålda lösnummer finns det antagligen inte samma jakt på saftiga nyheter. Aftonbladet behöver sälja lösnummer och det kan de göra genom att publicera mer fakta om personen. För givetvis blir det mer intressant om det finns mer att läsa om den eller de misstänkta. Samtidigt har Jan Helin många rätt i det han säger till Medierna i P1. Det är trots allt bättre att de etablerade medierna är de som publicerar uppgifter om den misstänkte än att privata bloggar och webbsidor gör det. Genom att publicera uppgifterna utan att vinkla dem bidrar man förhoppningsvis inte till exempelvis främlingsfientlighet. Om personuppgifterna bara går att få tag på via webbsidor utan någon källkritik är det också den enda bilden man som läsare får. Så länge som man som chefredaktör är tydlig och konsekvent med publiceringen av personuppgifter tycker jag att också detta sätt att publicera fungerar. Dock stämmer detta tillvägagångsätt inte lika bra överens med de ovan nämnda spelreglerna.

Huruvida man ska skriva ut om religion och etnicitet hos den misstänkte tenderar att vara en känslig fråga. Genom att, som Aftonbladet och fler tidningar med dem, skriva ut att en misstänkt har en stark religiös tro och har den här och den här bakgrunder öppnar man enligt min uppfattning upp möjligheten för medborgare att ”ta saken i egna händer”. Publicerar tidningar namn, adress och bild är det lätt för arga personer att hitta den misstänkte. Risken är att det visar sig att personen i fråga är oskyldigt misstänkt. Denna person kan ha barn och annan familj som fått utstå trakasserier och ilska på grund av tidningarnas frikostighet i publiceringen.

Ett fall där en felaktigt misstänkt person blir ”uthängd” var vid mordet av Anna Lindh. Den först misstänkta också satt häktad visade sig vara helt oskyldig. Han hade i flera tidningar hängts ut som psykopat. Utan att vara säker på min sak kan jag tänka mig att åren efter de publiceringarna inte var hans lättaste.

Det finns å andra sidan fall där det kan diskuteras ifall en tidig publicering av den misstänktes utseende och persona hade stoppat framtida brott. Att, som fallet är i USA, ha ett offentligt register på sexualförbrytare är något som skulle kunna förhindra att sådana brott sker. Dock är en anledning till att dessa människor begår den här typen av brott ofta skam. Om man publicerar namn och personuppgifter om en sådan person finns det stor risk att hen känner ännu mer skam vilket kan leda till mer brott. Det går att säga att det är fel att ”skydda” brottslingarna via en avvaktande publiceringsattityd. Det är trots allt allmänheten som medierna ska skydda och det är deras förlängda arm de ska fungera som. Därför kan det tyckas märkligt att man som chefredaktör väljer att inte publicera namn och personuppgifter på sexualbrottslingar. Det kan ligga i allmänhetens intresse att veta var brottslingar av den här typen bor för att kunna skydda sig. 

Faktum är: det är polisen och rättsväsendets uppgift att döma människor, inte mediernas.