Blogg C: Journalistbok

El Choco: Svensken i Bolivias mest ökända fängelse är skriven av Markus Lutteman.  Boken utgavs 2007 och är en skildring av kungälvssonen Jonas Anderssons liv i fängelset San Pedro i Bolivias huvudstad La Paz. Läsaren får följa Jonas Anderssons resa genom kokainets förlovade land där han hittar kärlek och förlorar friheten innan han till slut återigen får sätta fötterna på svensk mark, denna gång som en gift far till två barn.

Berättelsen som författaren Lutteman skriver om är verklig. Jonas Andersson finns och han har suttit inne i det fängelse som merparten av boken utspelar sig i. Även om det inte framgår i klart språk att Lutteman skriver sanningen skriver han i förordet att han berättar Jonas Andersson historia.

Lutteman använder sig av den typen av noggranna miljö- och personbeskrivningar som är typiskt för romanlitteraturen. Smaker, känslor, lukter och syner påminner hela tiden läsaren om var, när och hur Jonas Andersson är och känner sig. Man märker att Lutteman samtidigt är väldigt påläst och har pratat med ett stort antal människor för han citerar många fångar och andra människor runt Jonas. Han har också tagit del av recept från läkaren på Jonas psykmottagning, brev mellan modern och Jonas och mail mellan folk på Utrikes Departementet. Så att han har gjort ett gediget researcharbete inför sitt reportage/sin bok råder det ingen tvekan om. Dock känner jag att stora delar av boken har han skrivit om och förfinat likt vilken annan romanförfattare som helst. Jag tror exempelvis inte att Jonas Andersson kan minnas hur alla poliserna såg ut i de rum han kom in i när han skulle bli förhörd av boliviansk narkotikapolis. Att kvinnan i detta rum hade blommiga kläder och var översminkad känns som en tydlig förfining av författaren. Det finns ingen chans att Jonas Andersson som knappt fått sova, hade cigarettabstinens och inte hade ätit på ett par dagar skulle komma ihåg hur denna kvinna såg ut.

Den här typen av litterära verk kan enligt mig inte granskas och bedömas på samma sätt som vanlig journalistik. För att skriva en text av den här längden, d.v.s. i bokformat, behöver författaren ha friheten att fylla ut och göra historien bättre lämpad för bokformen. Så länge inte författaren hävdar att det är ett rent sanningsenligt verk finns det ingen anledning att höja på ögonbrynen för de många miljö- och personbeskrivningarna jag tidigare skriv om.

Berättandet får ett helt annat djup och verklighet i den här typen av längre reportageliknande texter som går under namnet New Journalism. Jag gillade verkligen den här boken. Skildrandet av ett liv blir så mycket mer levande när författaren tillåts använda de litterära knepen för att fånga läsaren. Om Lutteman tvingats korta ner sitt reportage för att få plats i en tidning och endast få skriva det som han själv sett eller återge ordagrant vad Jonas Andersson har sagt skulle berättelsen inte varit i närheten av lika fångande och i min mening, inte heller lika bra.

Enligt mig är den här typen av böcker i första hand litteratur och i andra hand journalistik. Det är berättelser som ger oss kunskaper om den riktiga världen utan att behöva vara på pricken sanna. Det är perfekta som läsning för exempelvis skolungdomar då man dels får kunskap och förståelse för vissa epoker eller ställen och dels får lära sig att läsa litterära texter. Dessutom kanske den här typen av böcker inte svävar iväg på samma sätt som vissa författare kan göra. New Journalism är sanna berättelser med ett vackert sminkat yttre.